Hej kompisar! Hur mår ni? Jag mår bra vill jag ändå säga, trött, men ändå helt okej. Väckarklockan ringde 4:00, fruktansvärt. Visst är jag en morgonmänniska och tycker dom tidiga timmarna är dom bästa när jag kan vakna med soluppgången, dricka mitt kaffe och tittar på samma serie jag har sett hundra gånger innan. Jag har hört att folk med ångest gärna kollar om sina serier gång på gång då vi redan vet vad som kommer hända, inga överraskningar. Det ger en känsla av trygghet som man ofta saknar. Iallafall. Jag drog mig kvar i en kvart och gick upp för att göra mig iordning för dagen. Jag skäms över att säga det men nyvaket klappade jag på hudkräm, sen smink i hopp om att min hy inte skulle straffa mig för mina synder. Sköljde inte ens ansiktet med vatten. Men det var för tidigt för att jag skulle bry mig. Chico som annars är sist att gå upp på morgonen väntade snällt på att få sin frukost och första promenad för dagen. Jag hann med en snabb kaffe innan det var dags att gå och oj vad jag behövde den. På pendeln var det bara jag, några sömndruckna passagerare och byggarbetare vars tidiga morgnar är vardagsmat. Den korta dagen gick fort, jag kom hem igen, gick ut med Chico i skogen där han fick springa fritt och nosa. Det märks att han älskar det, mitt lilla hjärta. Han har blivit så duktig på att gå utan koppel och komma när man ropar. Lunchen blev sen men det gör inte mig något. Jag hittade extra energi i botten av en kopp kaffe, pälsade på mig träningskläder och gav mig ut på en löprunda. Det var längesedan sen sist med trotts det kände jag mig lätt och spänstig i stegen. En ångande dusch senare och nu sitter jag här, äter pimento oliver rätt ur burken och tittar på The Queens Gambit. Oj vad vacker Anya är, nästan förtrollande. Nej, du börjar det väl ändå bli dags att funderar på vad jag ska äta till middag. Löpningen tog på krafterna, på ett bra sätt. Det blir nog en grönsakshistoria men rostade kikärtor och tomatpesto. Mums! Kanske blir det till och med ett glas vitt till en nostalgisk film senare, det är ju trots allt fredag!

ENGLISH: Hi friends! How are you? I'm fine I would like to say, tired, but still fine. The alarm clock rang 4 am, horrible. Sure, I am a morning person and think the early hours are the best when I can wake up with the sun, drink my coffee and watch the same series I've watched a hundred times before. I've heard that people with anxiety rewatch their series time and time again because we already know what's about to happen, no surprises. It gives a sense of safety we often lack. Anyway. I stayed in bed for fifteen minutes before getting up to get ready for the day. I'm embarrassed to admit that I just put on a moisturizer, then makeup and prayed my skin wouldn't punish me for my sins. Didn't even rinse my face with water. But it was too early for me to care. Chico who normally is the last one to get up patiently waited for his breakfast and first walk for the day. I had time for a quick coffee before it was time ot head out and oh how I needed it. On the commute it was only me, a few passengers deprived of sleep and construction workers who's early mornings is nothing out of the ordinary for them. The short day went by fast, I was back home again, took Chico out for a walk in the woods where he can run free and sniff around. It's obvious he loves it, my little sweetheart. He has gotten so good at walking off leash and come running when I call for him. The lunch came late but it didn't bother me. I found som extra energy at the bottom of a cup of coffee, put on my training gear and went out for a run. It has been a long while since last time but despite that I felt light and strong in my strides. A steaming shower later and I'm sitting here, eating pimento olives straight out of the jar while watching The Queens Gambit. Wow how beautiful Anya is, almost enchanting. Well, it's starting to be time for figuring out what I'll have for dinner. The run drained me a bit, in a good way. I guess I'll make some sort of vegetable history with roasted chickpeas and tomato pesto. Yum! Maybe I'll have a glass of white to a nostalgic movie later, It's friday after all!

#bestofnouw

Hej igen. Hur längesen var det sen sist? Ingen vet. Vi gled ifrån varandra, bloggen och jag. Men här är jag igen med lusten att börja om. Denna gången utan förväntningar och utan krav, bara myskänslor. Vad ska jag skriva om? Det har jag inte riktigt bestämt än men det kommer bli bra. Det här året har varit motgång efter motgång, utmattning, ångest, ilska och frustration så det här blir väl kanske som en liten distraktion som tar tankarna bort från det jobbiga för en stund. Även om det bara är att skriva om en deodorant jag använt, argumentera med mig själv eller lägga upp söta bilder på min lilla hund. Kan vi kalla det för en öppen dagbok? Jag hoppas att dom, eller ni, som hittar hit kan få en trevlig läsning, kanske till och med bli inspirerad och vill komma tillbaka. Jag vill inte gå in på några djup nu, det får sparas till ett senare tillfälle. Nu får det istället bli ett på återseende, ett och och ett hej. Vi ses snart igen!

ENGLISH: Hello again. How long has it been since last time? Nobody knows. We drifted apart, the blog and I. But here I am again with the desire to start over. This time without expectations and without demands, just good vibes. What am I gonna write about? I haven't really decided yet but it's going to be good. This year has been setback after setback, exhaustion, anger and frustration so it will maybe be a little distraction that takes the mind away from the hard parts for a bit. Even if it's just by writing about a deodorant I've used, arguing with myself or posting cute pictures of my little dog. Can we call it an open dairy? I hope that those, or you, who find your way here can get a good read, even get inspired and want to come back. I don't want to step into deep waters now, I'll save that for later. For now I'll see you later, thank you and goodbye. We'll see each other soon again!

#bestofnouw